Dagen jag ringde 112 för första gången i mitt liv

Detta är en direkt fortsättning av föregående inlägg: http://drugsmart.com/blog/annieellen/artikel/natten-innan-112

När jag förstod vart jag befann mig, när jag förstod att det var hos pappa jag var, ja, då blev jag rädd. Min desperation under gårdagen hade fått mig att frivilligt sova hos pappa. Sova hos pappa där jag inte sovit under flera år. Jag fick en plötslig känsla av panik, en plötslig instinkt att fly. Jag ville inte vara här, jag ville inte, ville inte. Jag tittade mig omkring i det skitiga vardagsrummet och jag slängde en svepande blick in i sovrummet. Hade pappa vaknat? Kunde jag gå utan att han såg mig? Ungefär då, ungefär exakt då kom han. Han var bakfull, det såg jag lång väg. Och. Jag gav upp tanken på att kunna fly.

Bakfull och vinglig var han det såg jag som sagt. Jag såg det lika tydligt som jag såg hur morgonen skulle bli. Jag skulle sitta där, försöka vara trevlig, dra en ursäkt och sen så fort som möjligt rusa där ifrån. Det är fram till detta ögonblick jag minns allt klart. Det ögonblicket precis innan paniken kom. Han skulle till min fasa fixa frukost åt mig, han skulle få mig att stanna längre än jag ville. Självklart kunde jag dock inte säga nej, min sida av medberoende gav mig inget val. Jag fick stanna kvar.

Därefter minns jag bara bitvis av vad som inträffade. Jag minns hur jag satt i soffan och väntade på pappa som rotade runt i köket. Jag minns hur jag såg honom genom dörrspringan. Det jag däremot inte minns är hur han tog sig från köket till vardagsrummet och jag minns inte hur lång tid det var i mellan. Det första minnet här är från fallet. Hur hans livlösa kropp föll ihop på golvet, hur jag skrek och hur luften blev tung. Jag skrek och skakade i honom. Sprang fram och tillbaka, yrade och grät. Det tog säkert flera minuter innan jag förstod vad jag var tvungen att göra. Jag var tvungen att ringa 112.

När jag väl fick upp mobilen, knappat in numret och lyckats samla mig hörde jag en kvinnlig röst i andra sidan luren. Jag minns att hon fick fråga om flera gånger, jag minns att jag grät, att jag skrek till dem att dem var tvugna att komma. Jag var rädd att pappa skulle dö. Jag var nästan helt säker på att han skulle dö. Jag har aldrig aldrig aldrig varit så utelämnad och rädd...

...innan dem kom han jag i alla fall ringa mamma. Vad hon sa minns jag inte mycket av. Jag minns bara paniken. Vi grät båda två. Vi grät till dess att ambulanserna kom. Ja, det var två stycken som kom. Två bilar och fyra ambulansförare (heter det så?). Dem trampade fort upp till våning tre och där ställde dem ner båren. En kvinna kom fram till mig och höll om mig. De andra tre hjälptes åt med pappa. Förpackningar splittades, sprutor kastades, nålar sattes och hela tiden sa dem märkliga ord till varandra.

Hur lång tid det tog innan han såg levande ut igen minns jag inte. Jag minns över huvud taget inget mer än just detta. Jag kommer bara ihåg resan i ambulansen, som spenderades i fram med en ambulansman från grannkommunen, i bak på ambulansen satt pappa med den andra. Jag längtade så oerhört efter mamma. Mamma mamma jag vill inte mera.