Ett hem utan trygghet

(Fortsättning på inlägget DETTA inlägg) Det var först när dörren slagits igen, låset vridits på och jag stod på hallmattan som spelet slutade. Spelet som jag spelade för alla i min närhet - Annie med den snälla och perfekta fadern, fadern som många av mina vänner var avundsjuka på. När jag väl var innanför villans väggar blev jag en helt annan Annie. Jag blev Annie som omedvetet och medvetet blev den som blev omsorgstagaren. Hon som kontrollerade att livet fortgick i den regim som jag och pappa i symbios byggt upp tillsammans. En pakt utan muntligt kontrakt men en hemlig gemensam nämnare - fasaden utåt skulle till varje pris behållas.

Jag stod alltid där i hallen ett par sekunder och bara andades. Jag lyssnade, tog in dofterna och kändein stämningen. Jag visste att pappa inte skulle komma hem på flera timmar men jag var trots detta tvungen att försäkra mig om att han inte heller var det. När jag iförd ytterkläder och skolväska stått i hallen och försäkrat mig om att han faktiskt inte var hemma, det var först då jag vågade lämna entrén. Det var först då mina dagliga ritualer påbörjades.

Jag började med att ytterligare förstärka min försäkran om att jag faktiskt var ensam hemma genom att snabbt genomsöka villan. Jag lämnade hallen, gick med snabba steg genom korridoren, kikade in i pappas sovrum och arbetsrummet. Jag gick tillbaka en bit i korridoren, sneglade in i det stora badrummet och i mitt flickrum. Korridoren lämnades sedan och jag gick mot vardagsrummet och blickade ut mot verandan och trädgården. Jag gick tillbaka genom TV-rummet och åter igen hamnade jag i hallen. Där öppnade jag dörren till tvättstugan, kikade in i den stora klädkammaren och i det lilla badrummet. Det var efter att dessa rum säkrats från misstanke att pappa faktiskt skulle kunna vara hemma som jag begav mig mot det allra viktigaste rummet. De rum där jag skulle få reda på hur eftermiddagen och kvällen skulle bli. Jag begav mig mot köket... (Fortsättningen kommer i nästa inlägg)