Min och pappas relation idag

Min och pappar relation har och kommer förmodligen alltid att vara komplicerad. Den kommer vara komplicerad i det avseende att han förmodligen aldrig kommer att sluta dricka och jag kommer förmodligen aldrig att sluta skydda honom, sluta vara medberoende. Det jag dock har lärt mig under dessa femton år med en alkoholiserad pappa är att jag måste acceptera läget. Jag måste hela tiden vara på min vakt, tänka efter och analysera mitt beteende och mina tankar men också hans sätt att beté sig och agera på. För innan jag förstod hur läget var så tog jag på mig mycket av skulden som egentligen inte låg på mitt bord. Jag fick för mig att mitt beteende och mina tankar kunde skälpa eller hjälpa honom. Idag vet jag bättre.

Jag har lärt mig att hur mycket jag än sopar hans problem under mattan och hur mycket jag än försöker hjälpa honom går det inte att hjälpa någon som inte vill. För så är det, min pappa vill varken erkänna för sig själv eller andra att han har problem med sitt drickande och han är därför inte mottaglig för att ta imot någon hjälp. Däremot har han deltagit i ett flertal behandlingar och blivit erbjuden många olika sorters hjälp men i och med att han inte anser att han har några problem finns det heller inga problem att hjälpa honom med. I min pappas ögon har han inga problem och han är absolut inte alkoholist.

I och med hans förnekelse och min rädsla att trampa honom på tårna så har vi mestadels en mycket spänd relation. Vi pratar inte om hans drickande och när vi ses så är det mest kallprat som gäller. Vi talar om väder och vind, skola och vad som händer i veckan. Vi besitter nog båda en enorm rädsla och osäkerhet för vad som är socialt accepterat i vår relation. I och med denna rädsla har vi därför svårt för att få en nära och öppen relation. Jag skulle därför inte säga att vi har en djupare relation än jag har med mina kursare och han har med sina klasskompisar i rehabgruppen på Afasi-lektionerna.

Jag har gett upp och slutat hoppas att jag ska få tillbaka min pappa som han var innan alkoholen tog över. Han ser det istället som att allt är bra och jag tror inte att han varken vill eller kan se vad hans drickande har gjort med relationen till hans enda dotter. Jag tror, att om han bara vågade se sina problem, tala om dem och släppa in folk på livet, ja då skulle vår relation bli betydligt mindre ansträngd på många sätt.

För vårt största problem ligger i att jag saknar min pappa, jag saknar den pappa jag hade som liten. Jag saknar min pappa som han var innan skilsmässan och jag saknar en pappa att se upp till och vara stolt över. Som läget är idag finns inga direkta bitar kvar, det enda jag kan minnas av min pappa och det enda jag har att vara stolt över är hur han var innan. Det finns inget jag mer önskar än att han ska bli som han var för femton år sedan. Men. Jag vet att det ör omöjligt... han har tagit för mycket stryk under resans gång. På tok för mycket.

Men även om jag och min pappa har en otroligt antrsäng relation kommer jag aldrig att sluta bry mig om honom, för någon stans är han faktisk min, BARA MIN, pappa. Och ja... jag älskar honom!

Dela |
 

(0 - 0 röster )

Rösta här:

0 kommentarer

Fler artiklar